ja som dom flesta kanske vet så har jag och mina två äldsta småsyskon inte alltid haft den bästa uppväxten. och förut då de va som värst så hade mamma en hemlig blogg, kom ihåg vad den hette idag och gick in och läste. då man ser allt hon skriver hur det var tex då vi va små, innan man som började inse allt, så ja. man börjar ju minnas allt. allt blir så starkt. hon skrev tex det jag sa till henne dagen efter han hade gått på mej för sista gången, "mamma om du inte lämnar pappa så lämnar jag er" jag minns det där så jävla väl. det är typ det starkaste minnet jag har av allt. vi satt på mormors uteplats, jag hade solen rätt i ögonen, jag smyggrät hela tiden men försökte hålla masken och vara stenhård. jag hade på mej ett par leggings, ett vitt linne och en stor blå hoodie. hade satt upp håret i en knut och hade lite snelugg löst hängades i ansiktet. mamma satt brevid och jag sa det så jävla tyst, som om jag skämdes att jag sa det. och då jag sa det vågade jag inte ens se hon i ögonen. jag var så rädd att hon skulle bli ledsen, fast det vart hon ju inte, hon fick ju en lättnad. men jag vet inte. jag tyckte att jag lät så jävla dum då jag sa just dom där orden. att jag lät henne välja. även fast det för henne inte var ett val alls. men ja. ni förstår säkert. och jag hoppas att ni inte skäms föratt fråga något om det här. för det här är något jag är sjukt öppen med. ser ingen vits med att ha det en hemlighet. dock berättar jag bara om mina händelser och inte ur resten av familjens historia.